Högsta domstolen tolkar vitesundantag i ansvarsförsäkring

 In Nyheter

Högsta domstolen har i ett avgörande den 29 oktober 2018 ansett att ett undantag för vite i ansvarsförsäkringsvillkor inte omfattar skadeståndsanspråk på grund av vite i tidigare kontraktsled.

Ett bolag (käranden i målet) hade kontrakterats av en entreprenör för att ta fram konstruktionsritningar för en skola som entreprenören skulle uppföra. Konstruktionshandlingarna visade sig emellertid felaktiga. Till följd av detta blev bygget försenat, och entreprenören krävdes på dröjsmålsvite om ca 2,7 miljoner kronor. Entreprenören krävde konstruktören på ersättning motsvarande vitet. Konstruktören vände sig i sin tur till sitt försäkringsbolag för att få ersättning ur gällande ansvarsförsäkring.

Försäkringsbolaget invände att konstruktörens anspråk inte täcktes av ansvarsförsäkringen och hänvisade till ett undantag i villkoren som angav att försäkringen inte omfattar ”böter, vite eller straffskadestånd (punitive damages)”.

Konstruktören väckte talan i tingsrätten, som hänsköt frågan om försäkringsavtalets tolkning till Högsta domstolen. Högsta domstolen hade således att pröva om vitesundantaget i försäkringen var tillämpligt på skadeståndsanspråk på grund av viten i tidigare kontraktsled.

Högsta domstolen gjorde en sammantagen bedömning utifrån försäkringsvillkorens ordalydelse och systematik, allmänna rättsregler, regleringens syfte och effekter samt övriga omständigheter. Högsta domstolen fann då att det aktuella undantaget skulle förstås så att det endast omfattar egentliga viten d v s avtalad ersättning mellan den skadelidande och försäkringstagaren. Ett viteskrav som förts vidare i en kontraktskedja ansågs, i enlighet med allmänna kontraktsrättsliga principer, utgöra skadestånd. Byggbolagets krav mot konstruktören var därför att bedöma som ett skadeståndsanspråk, som inte föll under vitesundantaget.

Att försäkringsbolaget förklarat sig ha velat undanta även viten i bakre led från ansvarsförsäkringen ansågs inte utslagsgivande, eftersom detta inte kunde utläsas ur villkorens ordalydelse. Det ansågs inte heller finnas någon fast branschpraxis som kunde ge ledning vid tolkningen. Samtidigt konstaterade Högsta domstolen att försäkringsgivaren hade haft möjlighet att precisera bestämmelsens ordalydelse så att det angivna syftet framgick. Därtill framhöll Högsta domstolen att ersättningsansvar för vite i tidigare kontraktsled utgjorde en vanlig ansvarssituation i den aktuella branschen. En tolkning enligt vilken sådana anspråk inte undantas från försäkringen framstod därmed som mest förnuftig och rimlig.

(Högsta domstolens beslut den 29 oktober 2018, mål nr Ö 5051-17)