EU-domstolen klargör frågan om domsrätt vid varumärkesintrång online

 In Nyheter

Ett nytt avgörande från EU-domstolen klargör att en innehavare av ett EU-varumärke kan stämma intrångsgörare i det egna landet, om intrångsgöraren marknadsfört sina produkter online mot konsumenter i landet.  

 Frågan som EU-domstolen bedömt härstammar från en tvist i Storbritannien. AMS Neve, ett brittiskt bolag som tillverkar ljudutrustning, anklagade en spansk konkurrent för att genom sin webbsida ha marknadsfört ljudutrustning med AMS Neves varumärke till brittiska köpare, och bestämde sig för att väcka intrångstalan mot den spanska konkurrenten i brittisk domstol. Det spanska företaget invände att brittisk domstol saknade jurisdiktion i målet, och att saken borde prövas i spansk domstol. Då tvisten nått överinstans valde den brittiska domstolen att vända sig till EU-domstolen för vägledning i jurisdiktionsfrågan.

Enligt EU-rätten gäller olika jurisdiktionsregler för olika typer av varumärkestvister. För tvister om nationella varumärken gäller den allmänna så kallade Bryssel I-förordningen, men för så kallade ”gemenskapsvarumärken” – varumärken registrerade inom hela EU – gäller en särskild förordning (vid den relevanta tidpunkten Rådets förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken, numera ersatt av Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) 2017/1001 om EU-varumärken).

Problemet i det aktuella målet handlade emellertid inte om vilket regelverk som skulle tillämpas. Eftersom tvisten gällde ett gemenskapsvarumärke stod det klart att tvisten bör prövas enligt den särskilda förordningen: antingen i det land där svaranden har sin hemvist, eller i det land där varumärkesintrånget begåtts. Problemet gällde istället hur den senare skrivningen skulle tolkas. Var ska ett intrång anses ha begåtts, när ett spanskt bolag marknadsför sig mot brittiska konkurrenter genom internet?

I tidigare, liknande fall (bl a Wintersteiger-målet och L’Oréal-målet) har EU-domstolen konstaterat att det vore olämpligt att avgöra jurisdiktionsfrågan utifrån exempelvis placeringen av de serverhallar som en viss webbsida lagras på. I så fall vore det enkelt för en intrångsgörare att själv bestämma domstolsland, genom att exempelvis placera lagstridigt material på serverhallar i ett visst för intrångsgöraren fördelaktigt land.

På samma sätt resonerade domstolen i förevarande fall. Platsen där varumärkesintrånget begåtts skulle inte anses vara det land där själva uppladdningen av visst material skett, eller där serverhallarna är placerade. Istället bör intrångsplatsen anses vara det land där de tilltänkta mottagarna av marknadsföringen befinner sig. Om ett spanskt företag riktar sig mot brittiska köpare via sin webbplats – exempelvis genom att erbjuda leverans till Storbritannien, tillhandahålla sidan på engelska eller möjliggöra betalning i pund – kan intrångstalan därför väckas i brittisk domstol.

EU-domstolens dom den 5 september 2019 i mål C‑172/18